Nu har det gått en vecka sedan Klaras operation, som föresten gick väldigt bra. Hon var hur pigg som helst efteråt och eftersom mandlarna fick vara kvar hade hon inte heller några problem med att äta. Den rinnande näsan är borta, aptiten bättre än någonsin och hon sover så oerhört mycket bättre. Men det mest slående och det mest fantastiska är vilken fart hennes språkutveckling har tagit. Det kommer flera nya ord varje dag. Eller nygamla är det väl säkert eftersom hon har försökt prata tidigare utan att bli förstådd. Hon härmar tydligt när man säger ord till henne och det märks att hon verkligen vill prata. Flerordssatserna blir fler och fler och alldeles nyss hörde vi henne säga: Nej jag vill inte sitta där. Vilken underbar känsla att äntligen förstå vad liten Klara pladdrar om.

Trots sjuksköterskestrejk fick vi snabbt en operationstid för Klara och nästa vecka är det dags för hennes ”helrenovering”. På tisdag är det undersökning och inskrivning och på onsdag är själva operationen. I första hand kommer de plocka bort eventuella polyper, men eventuellt sätts det in rör i öronen och en del av mandlarna plockas bort. Så nu önskar jag lite tumhållning för att lilla fröken håller sig frisk tills dess så att operationen verkligen blir av. Stackars liten är så otroligt frustrerad över att alltid vara snuvig och täppt i näsan och över att inte kunna göra sig förstådd ordentligt. Men när allt det här är över hoppas vi på stor förbättring och att liten ska få sova gott om nätterna utan snarkningar.

För den som inte kommer ihåg, eller som inte läst, så kommer här del 1 i repris:  Liten Klara snarkar. Mycket. Som en hel vuxen. Liten Klara pladdrar. Massor. Fast hon har väldigt litet ordförråd. Liten Klara har varit täppt i näsan hela vintern. Supertäppt. Men hon har inte varit förkyld, bara haft en ständig ”elva” under näsan.

Igår var det så äntligen dags för Liten Klara att träffa doktorn. En snabb undersökning och läkaren konstaterade att det var mycket som inte var bra med Liten Klaras öron, näsa och hals. Det var vätska bakom trumhinnorna. Näsan var med största sannolikhet full med polyper. Mandlarna var alldeles för stora för den lilla halsen. Resultatet blev att lilla damen nu står i kö för operation för korrigering av ovan nämnda problem. Så kan mamman då konstatera att hennes dotter har fått precis samma dom som mamman själv fick vid två års ålder…

Stora dottern i familjen, nu 4 1/2, år har alltid älskat allt vad cyklar heter. Efter att ha längtat och tjatat länge så fick hon fick sin första ”riktiga” cykel förra sommaren. Med stödhjul som monterades i olika höjd, för att det inte skulle bli som en trehjuling modell större, lärde hon sig snabbt att det gäller att hålla balansen och de extra hjulen blev bara ett säkerhetsstöd. Nu har fadern i familjen, ivrigt påhejad av dottern, sedan en tid tillbaka uttryckt att det nog minsann är dags att plocka bort de där stödhjulen. Den överbeskyddande modern i familjen har stretat emot och inte förstått varför det skulle vara så bråttom att plocka bort dem.

Så en dag, då fadern har varit ledig, kommer modern hem och möts av en mycket stolt liten tjej som berättar att hon minsann har cyklat utan stödhjul och att det gått jättebra. Fadern bekräftar att det dottern säger visst stämmer. Det skulle lagas en punktering på dotterns cykel och när stödhjulen ändå var tvugna att plockas bort för lagningens skull så var det väl ändå onödigt att montera fast dem igen. Modern muttrar att det var väl inte speciellt snällt att gå bakom ryggen på henne och plocka bort hjulen utan hennes vetskap. Men det värsta måste väl ändå vara att modern inte fick vara med vid denna premiärtur utan stödhjul. Var fanns kameran vid tillfället? Finns det något foto på denna viktiga händelse? Märk väl att moderns stora hobby är scrapbooking och då är det väldigt viktigt att sådana händelser dokumenteras på rätt sätt.

På kvällen ville dottern demonstrera sina nyvunna cykelkunskaper och efter lite trixande får hon fart på cykeln utan hjälp och susar iväg som om hon aldrig gjort något annat än att cykla utan stödhjul. Modern får mycket motvillig medge att det nog visst var dags att plocka bort de där hjulen trots allt.

Edit: Nej, det blev inga foton tagna på kvällen heller, för modern glömde också bort kameran

…sa läkaren om Klara

Liten Klara snarkar. Mycket. Som en hel vuxen. Liten Klara pladdrar. Massor. Fast hon har väldigt litet ordförråd. Liten Klara har varit täppt i näsan hela vintern. Supertäppt. Men hon har inte varit förkyld, bara haft en ständig ”elva” under näsan.

De gånger Liten Klara har varit förkyld på riktigt har hon haft det superjobbigt. Knappt kunnat äta och haft väldigt svårt med andningen på nätterna. Något är fel, väldigt fel sa mamman som själv var ett öronbarn. Ingen fara, det är helt normalt sa BVC-sköterskan, men ordnade i alla fall en tid till läkaren som i sin tur skickade en remiss till öron-näsa-halskliniken.

Igår var det så äntligen dags för Liten Klara att träffa doktorn. En snabb undersökning och läkaren konstaterade att det var mycket som inte var bra med Liten Klaras öron, näsa och hals. Det var vätska bakom trumhinnorna. Näsan var med största sannolikhet full med polyper. Mandlarna var alldeles för stora för den lilla halsen. Resultatet blev att lilla damen nu står i kö för operation för korrigering av ovan nämnda problem. Så kan mamman då konstatera att hennes dotter har fått precis samma dom som mamman själv fick vid två års ålder…

Är det föresten någon som har erfarenhet av operation på så små barn? Hon kommer att bli inlagd minst ett dygn eftersom hon är så liten, men mycket mer vet jag inte.

Ylva fyra år upplyste mig om följande tidigare idag:

”Man kan stula saker och sen kan man stula tillbaka dem igen”

Inte helt lätt i det läget att hålla sig för skratt och istället förklara att om man har stulat något så _måste_ man stula tillbaka det och egentligen får man inte stula alls… *S*

Det bor en liten konstnär hemma hos oss. Hon heter Ylva och är 4 år och 3 månader och hon älskar att rita. Jag är hennes mamma och jag är enormt stolt över varenda liten teckning hon producerar .

Jag hörde en låt på radion igår och blev alldeles nostalgisk. När jag var 15 år gick ”Eternal Flame” med The Bangles varm hemma i tonårsrummet.

Jag blir alldeles varm i hela själen och hjärtat smälter när jag hör hur min lilla fyraåring, med både ömhet och stolthet i rösten, ropar ”mammi mammi” när hon vill berätta något spännande eller visa något hon har gjort.

På pysselfronten händer det tyvärr inte mycket för tillfället, jag har inte haft tid eller möjlighet att scrappa sedan precis innan jul. Men i kväll får jag besök av en arbetskamrat som är sugen på att börja scrappa, så då kanske det kan bli något litet gjort i alla fall.

Klara var väldigt tidig med att börja gå, redan vid 10 1/2 månaders ålder stapplade hon fram utan stöd. Därefter har hon varit snabb på den fysiska utvecklingen och hon både klättrade och sprang tidigt. Språket däremot, tar hon det betydligt lugnare med. Inte så att hon inte pratar, hon babblar på så att man nästan får skavsår i öronen. Men det är just mest pladder utan några riktiga ord. Fast för det mesta går det ändå inte att ta miste på vad hon menar. Sjunger gör hon också, med rörelser och allt, fast inte så att man egentligen förstår vilken sång det är hon trallar på. Klaras ordförråd (dvs riktiga och tydligt uttalade ord som vem som helst förstår) är inte speciellt stort. Detta gäller alltså ord som hon säger själv, ord som hon förstår är betydligt större till antalet. Det verkar nämligen som om hon är lite bekväm av sig vår lilla dam. Varför ska man bemöda sig om att lära sig en massa ord när man gör sig förstådd ändå? Och varför lära sig en massa namn när man kan kalla alla för Ebba? Jo, det är sant. Det finns en flicka på dagis som heter Ebba och hennes namn lärde sig Klara snabbt. Därefter får alla heta Ebba. Det är bekvämast så tycker Klara.

Lucia närmar sig och på dagis övar man på julsånger för fullt. Ylva som älskar att sjunga, går omkring och trallar för sig själv mest hela tiden. Fast när jag hör henne sjunga följande strof så har jag väldigt svårt att hålla mig för skratt: …gå inte upp på ögonen och hattarna på sne… Någon som vågar sig på en gissning på hur visan egentligen går?

Edit: Ja, självklart är det korinterna som ställer till det för henne när hon sjunger om pepparkaksgubbarna .