Hon behöver en helrenovering…

…sa läkaren om Klara

Liten Klara snarkar. Mycket. Som en hel vuxen. Liten Klara pladdrar. Massor. Fast hon har väldigt litet ordförråd. Liten Klara har varit täppt i näsan hela vintern. Supertäppt. Men hon har inte varit förkyld, bara haft en ständig ”elva” under näsan.

De gånger Liten Klara har varit förkyld på riktigt har hon haft det superjobbigt. Knappt kunnat äta och haft väldigt svårt med andningen på nätterna. Något är fel, väldigt fel sa mamman som själv var ett öronbarn. Ingen fara, det är helt normalt sa BVC-sköterskan, men ordnade i alla fall en tid till läkaren som i sin tur skickade en remiss till öron-näsa-halskliniken.

Igår var det så äntligen dags för Liten Klara att träffa doktorn. En snabb undersökning och läkaren konstaterade att det var mycket som inte var bra med Liten Klaras öron, näsa och hals. Det var vätska bakom trumhinnorna. Näsan var med största sannolikhet full med polyper. Mandlarna var alldeles för stora för den lilla halsen. Resultatet blev att lilla damen nu står i kö för operation för korrigering av ovan nämnda problem. Så kan mamman då konstatera att hennes dotter har fått precis samma dom som mamman själv fick vid två års ålder…

Är det föresten någon som har erfarenhet av operation på så små barn? Hon kommer att bli inlagd minst ett dygn eftersom hon är så liten, men mycket mer vet jag inte.

Inget Scrapevent

Idag är sista anmälningsdagen och nu har jag slutgiltigt fått ge upp hoppet. Det blir inget Scrapevent för min del i år. Jag är fruktansvärt avundsjuk på alla er som ska åka, men jag hoppas och är övertygad om att ni får en helt underbar helg. Känner mig aningens sur och gnällig just i dag, men tröstar mig med att det kommer fler tillfällen…

Paus

Både kroppen och själen sa ifrån, livet snurrade alldeles för fort. Ont i halsen, snuvig och tröttare än tröttast. Så jag tog en liten paus från livet. Ingen stress, inga måsten. Bara vila och bara vara. I morgon återvänder jag till vardagen igen, men idag njuter jag av lugnet med mina flickor.

Vilken dag!

Det är så skönt att den här dagen äntligen är över, för det har verkligen varit en riktig berg-och-dalbanedag. Det var min tur att vabba idag och jag har varit hemma med två rastlösa barn, som är för sjuka för att vara på dagis men för friska för att vara sjuka så att säga. Det har varit mycket gnäll och trots hela dagen och så där allmänt trist. Men dagen slutade åtminstone hyfsat bra och imorgon får en utvilad pappa ta hand om dem. En bra postdag visade det sig i alla fall vara när jag äntligen fick in posten sent i eftermiddag, både senaste numret av CK och ett härligt paket från Jane.

Det har faktiskt funnits lugna stunder under dagen också när tjejerna har vilat lite, för helt krya är de ju inte, så jag har knåpat på en layout lite nu och då. När jag var klar upptäckte jag att jag helt omedvetet hade inspirerats väldigt mycket av Åsas vackra layout.

Fly With Me

är livet känns tungt, ligger sorgen nära ytan…

Jag kommer alltid att förknippa den här sången med Axel och det känns alltid lite lättare efter att jag har lyssnat på den.

Livet…

…känns som ett ekorrhjul…

…och idag snurrar det extra fort. Behovet att pyssla är stort, men möjligheterna små. En tur till julmarknaden blir i alla fall mysigt och kanske får känslorna lite mer i balans. Till kvällen kanske jag till och med kan få skapa en stund…

VAB

I dag har jag varit hemma med sjuka barn. Tjejerna hostiga och snuviga, men har ändå varit rätt pigga idag. De lekte tillsammans en lång stund på förmiddagen utan att bråka med varandra och då passade jag på att scrappa lite.

Jag älskar det här fotot på Klara. Hon står ute på en brygga och tittar enormt fascinerat på hunden som plaskar i vattenbtynet.

Jag gillar inte…

…när saker bestäms bakom ryggen på mig, hur rimliga besluten än är. Jag vill ha något att säga till om när det gäller saker som berör mig…

Glädje

Tack för era kommentarer till mitt föregående inlägg, de värmer så väldigt mycket. Det var en jobbig helg, men nu är jag uppe över ytan igen. Jag har ju trots allt mycket att glädjas över, både stort och smått, så som kontrast till sorgen kommer nu ett inlägg om glädje:

Jag har två små fantastiska tjejer i livet, som ger mig oerhört mycket glädje och massor med skratt.

Klaras dagisstart har gått över förväntan och härom dagen skrattade hon till och med högt när jag lämnade henne på morgonen. Det var inget jobbigt att gå där ifrån den dagen så klart.

Ylva kommer med så många finurliga kommentarer och det är så spännande att följa hennes utveckling som går i en rasande takt just nu. Hon kan skriva sitt namn och håller för fullt på att träna på alla bokstäver. *Stolt*

Jag har fått träffa lilla lilla Agnes, så söt och ljuvlig. Trots sin litenhet har hon inga andra maskiner kopplade till sig än en liten dosa som kontrollerar hennes andning. Hon är stark och ska bara växa till sig några veckor till innan hon får komma hem.

I går fick jag hem över 350 nya foton, så nu har jag massor med inspirerande bilder att scrappa.

Tre små, med betoning på små, scrappaket är på väg hem till mig för nu har köpfingret faktiskt fått jobba lite. Bland annat så väntar jag på Making Memories Notebook från kollektionen Noteworthy och en del annat smått och gott som jag varit sugen på ett bra tag.

Jag har hittills lyckats göra alla utmaningarna till utmaningsresan och efter sjätte omgången ligger jag på en sjunde plats. Min layout till den sjätte utmaningen, där man skulle använda sig av något tygigt, har just titeln Glädje så det passar väl utmärkt att visa den just nu .

På den här layouten har jag använt upp en hel förpackning tygtabs som har legat oanvända en hel evighet och jag blev så nöjd med resultatet att jag nästan skulle vilja ha fler. Det är kul när man kommer på ett nytt användningsområde till något som man inte har gillat tidigare.

Att minnas, längta och sörja…

Allhelgonahelgen… en helg för eftertanke… en helg då vi får tillfälle att minnas, längta efter och sörja våra nära och kära lite extra…

Den 18 maj i år skrev jag så här i ett inlägg om sorg:
Sorg är en märklig sak, den kan ligga länge och vila som en slags inre medvetenhet utan att göra så mycket väsen av sig, men när den kommer upp till ytan så är den alldeles hissnande stark. Just idag har sorgen legat väldigt nära ytan och den har varit hissnande stark. Jag vill inte behöva bära på den här erfarenheten att vara en änglamamma, jag vill bara skaka det av mig och bli en ”normal” mamma igen…

Idag har vi varit vid Axels grav och gjort lite höstfint och ikväll brinner ljuset i lyktan i mörkret, ett ljus bland många andra ljus på kyrkogården. Den här helgen tänker jag på och känner för alla som minns, längtar efter och sörjer någon som de hållit kär, men allra mest tänker jag på och känner för Anna, Katarina, Pia och alla andra mammor som har en barngrav att ta hand om.