Svartare än svartast….

…väldigt, väldigt långt och mest skrivet för min egen skull är det här inlägget. En varning utfärdas till dem som inte vill läsa inlägg av det känsligare slaget…

Den 17 maj 2005 var jag höggravid och gick på övertid, jag var i v. 42 -plusdag 12 närmre bestämt. Bebisen verkade trivas ypperligt i magen och vi var givetvis otåliga men det var ändå inte outhärdligt, alla bebisar kommer ju ut så småningom. BB-väskan var packad sedan länge och här hemma var allt förberett: spjälsängen var monterad och bäddad, de små kläderna prydligt ihopvikna och vagnen stod redo med syskonsits åt Ylva (då 18 månader). Det var bara värkarna som fattades och varenda liten sammandragning analyserades i hopp om att det äntligen var dags.

På kvällen kom till slut de efterlängtade värkarna och jag minns att jag satt i soffan och läste ”A designers Eye for Scrapbooking” i väntan på att värkarna skulle bli starkare. Framåt tiotiden kändes det att det började bli dags att åka in till förlossningen och vi kom i väg runt halv elva. Vi har nästan en timmes bilfärd in till BB och under resan funderade vi över hur lång tid det skulle ta. Jag trodde att det antingen skulle gå jättesnabbt och att bebisen skulle vara hos oss runt midnatt eller så skulle det ta aningens längre tid än med Ylva, hon var snabb, och inte vara klart förrän runt halv fyra.

Väl inne på förlossningen fick vi ett rum och den vanliga proceduren satte igång. Undersköterskan skulle lyssna på hjärtslagen, men det var alldeles tyst. Hon mumlade något om att det kan vara svårt att höra bra om barnet ligger långt ner och gick för att hämta BM. Inte heller hon hörde något och därefter gick allt fort. Portabel ultraljudsmaskin plockades fram och ytterligare en BM hämtades in och därefter tillkallades läkare. Alla var tysta. Därefter fick vi bege oss till ett annat rum för ett riktigt ultraljud och efter vad som kändes som en hel evighet gav läkaren upp hoppet och vi fick dödsbeskedet. Bebisens hjärta slog inte längre. Klockan var 00.03 och jag skrek. När som helst kan jag skicka mig själv tillbaka i tiden och återuppleva just den där stunden, så hårt sitter minnena i kroppen. Förlossningsarbetet var redan i full gång och i mitt chocktillstånd fick jag gå tillbaka till vårt rum och föda vårt barn. 03.33 föddes vår son Axel, 4053 g och 53 cm.

Livet kommer aldrig mer bli detsamma och även om jag på ytan har ”gått vidare”, så kommer jag alltid vara tvungen att leva med sorgen, saknaden och erfarenheterna. Jag kommer aldrig, förutom av ett fåtal människor, bli betraktad som trebarnsmor och jag kommer alltid att få leva med skräcken över att även Ylva och Klara ska tas ifrån mig.

När Axel föddes såg han ut som vilken ”normal” bebis som helst, bortsett från att ögonen var slutna och läpparna blå. Hans hud var hel och slät och inte det minsta påverkad, vilket är ganska vanligt hos bebisar som föds döda. Vi tvättade och klädde på honom och hade honom hos oss ända tills vi på eftermiddagen nästa dag åkte hem till Ylva. Efter några dagar återvände vi till sjukhuset tillsammans med Ylva och vår familj för att tillbringa ytterligare lite tid med Axel. Det var sista gången vi såg honom innan begravningen och för att få så många minnen som möjligt efter vår son, fotade vi mycket under den här stunden.  Axels ansikte var rosigt, eftersom han legat i kyla, och huden var fortfarande opåverkad. 

Några av de här bilderna har jag scrappat som en del av min sorg och bearbetning. Under den allra första och mörkaste tiden var scrappandet och Scrappiz, förutom Ylva och min övriga familj, min största livlina. På Scrappiz fick jag oerhört mycket stöd och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa sig att det fanns så många människor därute som var beredda att sträcka ut en hand. För det är jag evigt tacksam. Då var det naturligt, efter att först förhört mig om att det var okej, att dela med mig av layouterna jag scrappade om Axel. Jag vet också att just de layouterna har inspirerat andra änglamammor att scrappa bilder av sina änglabebisar.

Därför var det en stor chock att tvingas inse att det även på Scrappiz, precis som på så många platser, finns människor som tar anstöt av bilder på änglabebisar. Så mycket anstöt att de ifrågasätter om det ens är lagligt att ladda upp layouter av det slaget. Det gör ont, förbannat ont, och det är anledningen till att jag har valt att ta bort layouterna med bilder av Axel från galleriet. Om resten av layouterna i mitt galleri går samma öde till mötes har jag inte bestämt mig för ännu, det måste jag sova på…